skydda din hoj

Hittade något väldigt överraskande och glädjande på aftonbladet idag. Ingen hade väl någonsin trott att Jonas Norling hade en dold karriär som fotbollstränare, antar att det är mycket som vi inte vet. Men jag är i alla fall väldigt glad för min vän och önskar honom all lycka i framtiden.

Det är nog inte alla som vet att jag för tillfället bor i ett rum hos en tant med egen ingång och toalett men inte dusch eller kök. Så jag får helt enkelt låna hennes badrum då jag ska duscha och hennes kök då jag ska laga mat, det trivs jag inte speciellt bra med och ska därför flytta inom kort.

Varje månad då jag ska betala hyran brukar hon knacka på och jag betalar i kontanter. Denna gång förklarade hon att jag inte skulle bli rädd när jag går in i lägenheten eftersom att hennes julpynt för tillfället befinner sig i hallen likt en mur av kartonger. Jag skulle då vara trevlig som man har hört mamma vara ibland och säga "det brukar väl vara så, såhär års" men jag hann bara säga "det brukar väl vara så" innan hon snabbt och lite mer irriterat än vanligen sa "hejdå" och sprang iväg. Så nu tror hon att jag är bitter eller något över att det brukar vara stökigt i hennes lägenhet, det brukar i och för sig vara stökigt men det är ingenting jag är speciellt sur eller bitter över. 

Så jag har alltså lyckats göra min nuvarande boendesituation värre än den redan var. Jaja det är tur att jag ska flytta i början av januari i alla fall, då behöver jag bara stå ut med den dåliga stämningen (och allt annat jobbigt som det här hemmet innebär) tills dess.

För några veckor sedan hade jag varit ut på en vild fest, nollningen var precis slut och jag hade blivit riktigt full. Så den söndagen efter sittningen satte jag mig ner och skulle skriva ett kort blogginlägg. Istället blev det en liten historia som beskriver en del känslor man kan ha på fest. Då ville jag inte publicera denna text, men nu med har jag ändrat mig. Jag kallade det inlägget/historien Världens bästa kille. Ursäkta den otroliga längden på inlägget, men den som vill får väl läsa.

Dricker öl litegrann, kanske en dag i veckan, om man bortser från ölen på torsdagar och den eventuella fredag och lördagsfesten förstås. Nu blir det att lugna sig lite innan jag "går bananas" som Gustaf så fint brukar uttrycka sig. Men öl är så gott, det finns många sorters öl, en del mörka en del ljusa. Sen finns det ju den där spriten också förstås, spriten som får dig att sjunga, tjoa och skrika.

Men den gör dig en tjänst, den får dig att känna dig som den skönaste och snyggaste killen i världen, tills du får en snyting av en annan kille som tycker att spriten gör honom lite bättre än vad den gör dig. Egentligen suger den där killen du fick snytingen av, du kanske tänker på att slå tillbaka men ångrar dig, han förtjänar ingen snytning av världens bästa kille. Istället fortsätter du dricka, spriten fyller din kropp av ett skönt välbehag. Du har aldrig haft så roligt i hela ditt liv, fastän du igår låg hemma, bakis och lovade dig själv att aldrig dricka igen. Du lovar mycket men håller ingenting, men man måste ge folk förväntningar för att vara världens bästa.

Du är mycket på dansgolvet där du rör dig som en kuung, snygga höfter, ett ben ut åt vänster ett leende åt höger. Alla vill dansa med dig men ingen vill prata med dig, du kan inte prata eftersom att du offrade den egenskapen för att kunna få vara världens bästa kille. Du fortsätter dansa, nu är du GRYYYM, en näve i luften, jucka framåt skaka på rumpan, du känner dig som en sydamerikan på parad. Du kan verkligen dansa, kungen av dansgolvet har kommit för att regera det, världens bästa kille vet fan vad han sysslar med. Du skriker "yeeeaaah", ger närmsta killen en high five. Det är dags att gå, du märker att dina skor är försvunna, men världens bästa kille behöver inga skor.

Du går hem senare på kvällen, du har pissat ner dig "fick inte riktigt upp kuken ur byxan innan det var försent". tappat nyckeln, är barfota, men känner dig ändå nöjd med kvällen. Men nyckeln är ju borta, du kommer inte in, äsch, vad gör det? världens bästa kille kan ju sova i ett dike, världens bästa kille kan sova överallt. Du vaknar upp tidigt dagen efter, du ligger i ett dike, du luktar piss, du känner inte dina nu blå/lila fötter. Du känner dig som världens sämsta kille.

I Kents gamla dänga Mannen i den vita hatten (16 år senare) sjunger Jocke Berg "jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att det känns att det är långt hem". Jag var tvungen se mig en person med en ängslig hållning och jagande blick framför mig för att förstå att detta faktiskt är ganska lustigt, en sådan person ser för det första ganska rolig ut. Men det som är ännu lustigare med detta är att Jocke Berg faktiskt beskriver (enligt min åsikt) någon som är väldigt pissnödig och inte vet var han ska ta vägen. Han står ängsligt med en jagande blick för att han koncentrerar sig så fruktansvärt mycket på att inte kissa i byxan, för det skulle ju vara förfärligt pinsamt om detta hände. 

Man hittar dessa ord i slutet av en vers. Så kanske var det så att Jocke Berg satt ner i sin lyxiga bostad och skrev den här texten då han kände ett fruktansvärt tryck i blåsan och blev så påverkad av detta att han i panik skrev klart versen, lade ner pennan och gick iväg mot toaletten där han njöt när urinet letade sig ifrån kissblåsan upp genom hans penis och ner i porslinsgudens väldiga gap. Men det är väl kanske så att man presterar som bäst under press. Egentligen kan det ju ha varit så att låten skulle heta Mannen i den gula hatten, men detta inte gick eftersom att det namnet redan är taget av Nicke Nyfikens gulklädde husse.

Jag har alltid kunnat se likheter mellan olika människor, det är helt enkelt en egenskap jag besitter. Det finns de som gnäller på att det i vissa fall inte alls är likt, men det är det, de har bara inte samma förmåga att se likheter som jag har. I vissa fall är människorna så lika att jag tillslut inte ser någon skillnad på dem, till exempel Magnus Gunnerfeldt och Alexander Rybak, jag blir alltid lika förvånad då 2009 års schlagervinnare vandrar runt på Bodens gator eller spelar trummor i ett hårdrocksband (se inlägget Lika som bär från Maj 09). Fast ett bättre exempel är Kurt Russel och Patrick Swayze.

I början tyckte jag inte det var så farligt när Kurt Russel dog, förrän jag kom på att det var Patrick Swayze som var den döde. Jag är fortfarande väldigt ledsen över att vår dansande prins är död, må han vila i frid.



Swayze eller Russel?

Per säger:
hur gick det på arbetsintervjun för billy?

Emma - The one and only♥ säger:
han har inte varit än han vet inte när det blir...dom är sega

Per säger:
han måste ju snart få jobb annars blir han ju någon tattare som glider med på systemet, tar våra skattepengar

Emma - The one and only♥ säger:
haha jorå

Per säger:
snart är det bara att han grabbar tag i flaskan och kör fullt ut

Emma - The one and only♥ säger:
det blir nog bra

Per säger:
klippa hål i kläderna, sluta tvätta sig och snacka skit med främlingar

Emma - The one and only♥ säger:
haha värst vad du drar på

Per säger:
jo, det blir farligt utan jobb

Emma - The one and only♥ säger:
Mjo

Per säger:
snart ligger han där i rännstenen med byxorna vid knäna utskämd, utskrattad .... gråtandes

Emma - The one and only♥ säger:
jo

Per säger:
det enda lilla lycka han har kvar är vetskapen om att få ta sig ett järn på kvällskvisten ... fru och barn har lämnat honom för längesen

Emma - The one and only♥ säger:
jo

Per säger:
sent på natten drar han sig tillbaka till sin ungkarlslya, stinkades efter att ha letat mat i gränden bakom någon pizzeria. Han lägger sig ner på golvet och brister ut i gråt, det finns ingen där som kan trösta honom.

Emma - The one and only♥ säger:
jaja ge dig nu

Per säger:
det är förjävligt, jag bara varnar

Det är fan jobbigt då man drar ett skämt och ingen lyssnar, sen drar man det igen och det hamnar helt utanför sammanhanget och blir inte roligt längre. Händer mig ganska ofta, ingen lyssnar på mig.

Jag finner mig ganska ofta i en sådan situation då jag försöker tillföra någonting till en konversation och blir totalt ignorerad, det jag säger är väl helt enkelt inte viktigt nog antar jag. Men jag har blivit van vid att folk beter som svin och ignorerar sina medmänniskor, jag menar - de flesta tänker ju bara på sig själva när det kommer till kritan. Men jag har i alla fall slutat lägga mig i konversationer som inte omfattar fler än mig själv och en till person eftersom att jag har en tendens att tyna bort när det kommer till att tävla om talutrymme i större grupper, eller så tror väl alla bara att jag inte har någonting viktigt att säga.

Man skulle kunna se mig lite som en hemlös alkis just nu på grund av att jag är halvt bostadslös och super mig redlös minst 3 dagar i veckan under nollningen, som fortfarande pågår. 

Om jag inte visste bättre så skulle jag lika gärna kunna befinna mig i en gränd med fingertoppslösa handskar och en brun kompostpåse över en värmande flaska Koskenkorva. Jag skulle Ibland för att göra min tillvaro lite trevligare unna mig en festmåltid genom att ta fram min blommiga tallrik och servera lite finsk sommarsoppa (Koskenkorva i blommig tallrik). Sen om mornarna skulle jag, fortfarande berusad, ta mit knytte över axeln och vandra mot skolan. 

Nä, men skämt åsido, jag trivs väldigt bra här. Jag bor just nu med två killar och har inget eget hem, men det är gemenskap. Man kan till exempel skratta åt en lustigt låtande fis, sen kan man skratta igen för att den luktar illa och tillslut finna sig själv i någon sorts sinnesro för att ha fått sig ett gott skratt. Det är fan terapi och gemenskap på högsta nivå.