skydda din hoj

Jag var i Hundsjö idag. Det är en otroligt fridfull by, den har till och med två bäckar, lill-bäcken och den vanliga bäcken, många bäckar små. Vi travade ved och kom fram till att jag är den obotliga nostalgikern i familjen. Jag kommer ihåg allt helt enkelt, till och med saker min familj inte vill komma ihåg. Men jag återberättar alla dessa saker, trots ett bristande minne kommer jag ihåg det viktigaste, saker min bror tycker är jobbiga att höra.

Hur som helst var jag mycket för poesi i min ungdom. Jag och min bror brukade slå på radion och lyssna på Poesi på minuten på P3. Jag minns (jag minns allt) att det var en rolig karl som kanske ringde in tre till fyra gånger till detta radioprogram. Han ville varje gång få sina dikter analyserade av den store poeten Markus Birrou. Men varje gång han läste upp en dikt svarade den store poeten Markus med att mannen som skrev dikten var en mycket farlig man som sitter mitt i en stuga i skogen på en pall och skriver dikter. Markus ville aldrig säga något om denna mans dikter, han sa bara att den mannen är mycket farlig och att man skulle akta sig för honon. Stackars man, hans dikter var ju ändå okej, men Markus Birrou läste nog något farligt mellan raderna som ingen vanlig människa såg. Kanske är den mannen död idag, jag vet inte. Han slösade i alla fall telefonpengar.

Hur som helst brukade jag på den tiden ha ett raggningsknep. Jag tog  upp tjejerna på Bodens stadsbibliotek, letade rätt på min favoritbok av bröderna Birrou och läste upp min favoritdikt av Peter Birrou. Den handlade om en man och hans bror som satt ute på en eka på sjön. Brodern berättade om sin olyckliga kärlek till en tjej, den kärleken blev tillslut så stor att brodern hoppade ur båten och tog livet av sig genom att dränka sig. Det var en fin dikt minns jag, jag tyckte nog bättre om att läsa den mer än vad tjejerna tyckte om att höra den. För jag minns inte att jag har läst den för en enda av de flickvänner jag haft. Jag vågar nog inte heller.