skydda din hoj

På måndag fyller min gammelmormor 100 år. Detta ska självklart firas. Jag och min släkt ska till ålderdomshemmet och fira henne, det bjuds på tårta, läsk, kaffe, till och med alkohol i form av cider och öl om man vill. Min gammelmormor läser självklart bloggen och har tagit inspiration från Dennis, och ska självklart, dagen till ära köra 100 minutersleken (4cl öl i minuten på 100 minuter). En ny regel har också tillkommit, varje minut ska hon även säga någonting om varje år i hennes liv. Fatta kul det blir. Årets fest. Nu ljög jag förstås, men det hade som varit passande, ska nog föreslå det. Hon behöver ju inte följa reglerna slaviskt.

Att fylla hundra måste vara en riktigt upplevelse, min gammelmormor har även åldrats lite med värdighet när hon har blivit så gammal och lyckats röka genom hela sitt liv, så gammal att det är farligt för henne att sluta röka. Hon har som gett cancern fingret, en grejj som alla rockstjärnor drömmer om. Tänk, typ Sid Vicious och alla dessa rockstjärnor som har fått offra sig för livets goda, de skulle nog vara riktigt jävla avundsjuka på min gammelmormor. Nu har hon ju aldrig knarkat, eller ja, kanske. Vad vet jag? men hon pissar ändå på alla dessa stjärnor, samtidigt som hon fortfarande skrattar, åt dig, mig och alla som inte vet hur länge vi kommer att leva. Du äger fan alla Birgit, grattis som fan i förskott på 100-års dagen.

I lördags när vi åkte bil kom jag äntligen på hur man gör för att skrika som en tjej igen. Jag hade glömt hur man gjorde, men nu kan jag skrika sådär riktigt högt och gällt igen, precis som när jag var arg då jag var liten. Jag ska nog ta upp det igen, börja skrika som en tjej då jag är arg. Jag är inte arg just nu, men jag ska nog skrika lite rakt ner i kudden innan jag somnar, det hörs knappt. Ta det som ett bra tips om ni vill skrika ut er ilska men inte vill att grannarna ska tro att du blivit tokig. Fast egentligen kanske det är nog tokigt att skrika rakt ner i kudden. Men då får du ha det tokiga för dig själv i alla fall.

Många vet säkert redan om att jag kommer från en liten by som heter Hundsjö. Ett fint ställe där vi har tre grannhus, men det finns kanske 30 hus totalt i hela byn. Två av dessa hus har dock stått tomma under en längre tid nu. Ett av husen tror jag även det ligger någon slags förbannelse över eller något, för där bor ingen under någon längre tid, folk flyttar dit och sen därifrån några år eller månader senare. En tror jag till och med dog när han bodde där, han körde på en älg med bilen, må han vila i frid.

Men nyligen har det faktiskt flyttat dit en gammal gubbe vid namn Eskil tror jag bestämt. Han har riktigt med stake som vågar flytta in i det huset. På tal om stake berättade min mor nyligen en rolig historia då Eskil hade varit på besök hos en annan man, vi kallar honom Göran, och hans fru som vi får kalla Berit. Göran hade nämligen fått för sig att han skulle gå och borsta tänderna mitt under besöket då Eskil vid samma tillfälle hade blivit riktigt pissnödig och därmed utfört sina behov inne på samma toalett som Göran borstade tänderna på, eftersom att det inte hade kunnat vänta. Vid samma tillfälle ringer det på dörren varpå Berit öppnar. En kvinna (den nya sotar-tjejen) stiger in, ut kommer Göran från toaletten och torkar bort tandkräm som han har runt hela munnen, och direkt efter kommer Eskil ut och drar upp gylfen. Det såg helt enkelt ut som att Eskil hade sugit av Göran där inne på toaletten.

Det jag tycker är intressant med allt detta är att det var den där Göran som kom hem till min mamma och berättade detta. Jag tror nämligen att han var rädd att sanningen skulle läcka ut, för jag tror Eskil och Göran har en kärleksrelation, de är smygbögar helt enkelt. Jag tror inte att det var tandkräm Göran hade runt munnen, det var helt enkelt Eskils sats som hade kommit lite utanför. Fegt som fan att inte våga stå för det och gå runt och berätta den här rövarhistorien för hela byn, de borde ju förstå att loppet är förlorat. Men de ska veta att jag är dem på spåren, det ska inte dröja länge innan han är bög-Eskil med hela byn. Eskil har fan inge stake, jag tar tillbaka det. Han borde våga stå för att han är homosexuell.

Idag var jag som ni vet på Kafelino och såg på The Electric Cobras, eller De Elektriska Kobrorna. Det var trevligt och fint, vi alla röjde, svettades och kramades. Riktigt sådär bögigt som man bara kan drömma om. Sen händer det, det som alltid händer, någon släpper väder.

Det är ett väldigt konstigt fenomen det där med att släppa väder i en publik. Det finns ju både som en smart tanke och en elak tanke i det hela. Det smarta är ju att ingen någonsin kan veta vem som släppte sig på grund av att det stora antalet människor i folmassan, vilket gör att det blir omöjligt att hitta den skyldige, det perfekta brottet liksom. Jag kan själv erkänna att jag har gjort mig skyldig till detta milda brott någon enstaka gång, det tror jag alla har gjort, kvinna som man. Sen kan ni ju själv lista ut det elaka, att alla andra får lida. Det är ju nog med svettlukten och närheten med alla dessa människor, men blandingen mellan en äcklig fis och detta blir nästan toxisk och det framkallar både kvälvningar och illamående. Äckligare än den blandning min pappa brukade skapa på morgonen då han först gick och bajsade och sen borstade tänderna direkt efter, det luktade lite som en rutten minttablett. Jaja hur som helst var det en rolig kväll, och jag röjde sönder mig på dansgolvet så att jag nu är helt slut och vill sova.

Men jag vill tacka The Electric Cobras, eller De Elektriska Kobrorna för en bra spelning, och jag vill även ge cred till han/hon som släppte väder i publiken. Grattis, du har genomfört det "perfekta brottet". Godnatt.

Jo, det är sant, ni ser inte i syne. Mästerbloggaren hörde av sig till mig igen nu i veckan. Han har varit iväg på en lång spirituell resa för att kunna luska fram den andra punkten i serien "Mästerbloggarens visdomsord". Genom eld och vatten har han rest och nu är han här igen för att guida er igenom denna hemska bloggande värld. Men jag lovar er, han gör det för att du, jag och alla andra som läser ska bli bättre bloggare, och kanske även bättre människor.

Punkt 2: Var aldrig alldaglig. Det värsta som finns är bloggar som ägnar sig åt en minituös återgivelse av en (oftast ganska osexig) vardag: en s.k. "I dag har jag ätit pannkaka"-blogg. En av två kriterier krävs för att lyckas som bloggare. Var rolig - eller bara jävligt sorglig och självutlämnande. But you gotta make every shot count.


Mästerbloggaren, den här gången har han även mun!

På fredag ska jag och se The Electric Cobras at Kafelino, eller De Elektriska Kobrorna på Kafelino. Det ska bli roligt, hamnade på en gästlista, så att man känner sig lite speciell sådär, är ju alltid kul (det bästa är att man då slipper pröjsa för inträdet). Det var Magnus som ringde och sa det, tar det lite som en present, som ett förlåt för incidenten jag tidigare skrev om.

Jag själv har ju faktiskt en liten fot inne i musikvärlden, jo, det är sant. Jag har faktiskt skrivit en låt som jag brukar framföra gratis, för slutna sällskap. Jag är inte som vanliga as till musiker som tar betalt för att folk ska få höra deras låtar, jag ser det lite som en spark i arslet på hela musikbranschen. Finns bara en gitarr tillgänglig så framför jag per-låten helt gratis. Den har faktiskt fått bra kritik från de som har hört den, och många tror att den har potential att nå ut till de stora massorna. Men jag vet inte, visst är den grymt jävla bra, det kan jag ju inte förneka. Men jag tror bara att det kan bli svårt att nå ut med den utan att tjäna ett ruttet öre på det. Grejjen är ju den att jag inte vill råna människor på deras pengar för att få ta de ska få ta del av musik i världsklass. Men vill ni höra musik som är i nästan samma klass som per-låten, kom till Kafelino på fredag, har hört att ölen visst ska vara billig. Hur som helst tänkte jag att ni i alla fall ska få ta del av per-låtens underbara text. Ni kan säkert spela den själv också, det är en del av det mästerliga i låten, den innehåller bara D, A och A-moll, så att till och med en nyfödd kan lira den.


Det här är en sång om Emma
Den går ungefär såhär
Men denna sång om Emma
Är egentligen en sång om Per

Jag är Per
Jag är Per
Jag är Per
Och jag är bäst

Jag är bäst
Jag är bäst
Jag är bäst
För jag är Per

Jag ber om ursäkt för att det förra inlägget blev lite mycket text. Jag har ju klagat mycket på att det är jobbigt med bloggar med mycket text och skriver detta nu för att inte gå emot mig själv alltför mycket. Ibland är det bara så svårt att sålla bort saker när det är sånt bra material man sållar i.

Jag hatar också folk som använder sin blogg som en dagbok, så säg till om jag råkar göra det också. Jag hatar ganska mycket egentligen, folk brukar säga att jag kommer bli en surgubbe då jag blir gammal, allt är pajalahumörets fel, det ligger i generna. Har egentligen inget mer att skriva om just nu. Kan meddela er att mästerbloggaren kommer med en ny punkt inom en snar framtid. Men han är lite som det första pubishåret, dyker upp då man minst anar det, så vi väntar väl så länge som det krävs ..... på mästerbloggaren menar jag då förstås.

Nu är påsken slut. Denna otroligt sköna högtid som är så kort att det inte är värt att pynta, för man måste ändå bara ta bort det direkt. Just därför tror jag att många väljer att ha kvar påskpyntet lite längre än man egentligen ska, för jag ser fortfarande fjädrar osv ute i buskar. Fast kanske är det som utegranen på jul, att man aldrig tar bort den helt enkelt, vad vet jag.

Hur som helst så är det många som far till fjällen på denna högtid (det är i alla fall vanligt här uppe) jag har en del vänner och bekanta som åker dit. Även jag själv och min familj brukade åka till fjällen då jag var yngre, det var riktiga tider det. Där kunde man vara sig själv, många av föräldrarna passade även på att vara sig själva. Det har vi till och med bevis på hemma hos mig, för det finns en gammal film där min far och min fasters dåvarande man Håkan tar med sig familjekameran med familjefilmen ensam upp på fjället. Jag vet inte om de tänkte på att kanske små barn skulle titta på den filmen när de var där uppe. Men hur som helst så är kameran i full rullning då min far går och sidan för att pissa varpå Håkan skriker "det luktar surt Janne, inte fan har du kuken framme?" och pappa började skratta. Där fick man alltså se två vuxna mäns äkta beteende, de vågade vara sig själva.

Det finns ett till exempel på när min farfar en gång vågade vara sig själv uppe i fjällen. Min farfar är ju från tornedalen och hela den spritkultur de har där uppe. Jag vet inte om det var känslan av att vara så högt uppe i Sverige igen som fick honom att känna sig lite som hemma och ta till flaskan med allt vad detta innebär. Hur som helst var det roligaste med detta att han inte kunde köra skoter själv för att han var så överförfriskad, så den som fick köra hans skoter var min då ca 10-åriga lillasyster Emma, som hade dragit lotten att få åka med honom. Hon var ju inte speciellt duktig på att köra skoter i den åldern och orkade ju som inte styra. Det som krånglade till situationen ytterligare var att farfar ramlade av gång på gång, och då menar jag inte bara någon gång, utan hela tiden. Detta resulterade i att min syster drog iväg själv på skotern, utan hjälp, och dundrade in i en björk, med full kraft. Tror att farfar tyckte det var kul eller något, minns inte riktigt.

Hur som helst skulle jag kunna hålla på hur länge som helst med gamla fjällminnen, men jag ska i alla fall avsluta med det lite komsikt tragiska som hände mitt under samma resa som den föregående. Min 3 år äldre bror Johan var med på resan det året, tror att det kanske var en av de sista gångerna han följde med, men vilken gång det blev ändå! För den gången satt min bror på en stol vid bordet, bakom honom stod det en fruktansvärt varm vedspis. Vid det tillfället stod mina skor mellan hans stol och vedspisen, jag ska ut och ställer mig då på ett ben bakom stolen för att ta på mig skorna. Det är då Johan kommer på att han ska skojja med mig och vicka lite på stolen, jag tappar självklart balansen och faller med ena handen, rakt på en stekande het platta och bränner upp halva handen så att det luktar stekt fläsk i hela stugan. Min pappa blir skitarg och kastar ut mig i snön för att kyla handen, jag gråter, pappa skriker att Johan har förstört hela resan varpå Johan också börjar gråta och pappa fortsätter skälla på honom och farfar tycker synd om Johan och tröstar honom. Emma däremot är bara åskådare till hela eländet vilket gör att det är hon som idag har återberättat hela historien för mig. Men jag kan i alla fall lättat säga att resan gick att genomföra ändå, jag lindade handen och Johan och pappa blev vänner igen.

Men fjällresor är som något riktigt speciellt där man vågar vara sig själv och familjen kommer närmare varandra. så jag rekommenderar er starkt att fara på dem, de kommer att ge er många fina minnen att tänka tillbaka på.

Att bli bortglömd och pissad på suger. I helgen blev jag båda dessa saker då jag blev lämnad kvar på en parkering, helt ensam och kvarlämnad. En av dessa som var med kan jag inte klandra, för att han kunde inte ta hand om sig själv. Men jag kan dock klandra mannen som efter att jag frågat "vad ska jag göra nu då?" hoppar in i bilen, säger "jag vet inte", och drar. Den mannen är Magnus Gunnerfeldt.

En gång i tiden brukade jag och Magnus vara så bra vänner att vi så fort vi träffades tog chansen att mysa och visa varandra lite uppskattning. Den tiden är nu tyvärr förbi. Äsch, det här inlägget är bara till för att visa hur missnöjd jag är med min vän, inte bara för att han lämnade mig på en parkering för att ruttna, utan också för att jag blev tvungen att gå på Ice, gjorde slut på mina sista pengar, och hade ganska tråkigt. Jag är självklart villig att förlåta honom efter en riktigt bra ursäkt och kanske någon muta eller en liten present. Men till dess har jag bara några ord att säga till min "vän". Ät min skit och dö Magnus.


Jag och magnus, en av många gånger då vi passade på att mysa.

Då är det väl dags för mig att yttra mig kring detta spektakel. Det har blåst upp och blivit stort, man pratar om det på stan, det bloggas friskt om det på internet, alla väntar spänt på att få se resultatet, och jag är inblandad. Ikväll ska Dennis Johansson 22 (Vi kan redan nu börja kalla honom för 22-åringen) dricka 4 cl öl i minuten i 100 minuter. Det är ungefär 8 öl.

Resultatet av detta hemskt farliga projekt kan variera, och vi rekommenderar starkt er där hemma att själva pröva. Sitt runt ett bord med familjen, ta på er partyhattar, gör det till en helkväll. Tänk på det som fredagsmys med riktigt mys, för nu är det så att mamma och pappa kanske ligger med varandra, men sånt får man räkna med. Just därför kan resultatet av detta projekt variera väldigt mycket, det kanske till och med kan resultera i en ny liten lillebror. För när mamma och pappa sist hade sex fanns inte kondomen. Nu hoppas jag självklart att detta projekt inte ska resultera i att Dennis ger mig en ny lillebror, verkligen inte, men det skulle inte förvåna mig eftersom att precis allt kan hända. Jag kommer självklart inte heller att vara arg på Dennis om han ligger med min mamma.

Min del i detta projekt är att dokumentera hela spektaklet, och vill ni se resultatet får ni leta reda på det själv, för jag kommer inte att redovisa det här.

Okej, nu är det klart. Det är dags att dricka öl ikväll igen. Det har varit mycket prat kring det, mycket tvekan fram och tillbaka, men nu är det äntligen klart. Jag tror inte att jag nämt att jag och mina vänner är i hård träning inför sommaren, vi tränar varje helg, ibland även på onsdagar för att bli fit till sommaren, fit till Bench 09.

Vårt mål är att vara de som är mest fit på benchen i sommar. Vi klarar självklart inte att konkurrera med Kenta och grabbarna eftersom att vi, till skillnad från dem, inte viger våra liv till att bli mest fit på benchen, men all cred för det ändå, de brinner ju för sin grejj liksom. Men bland de vanliga normaldrickande folket på benchen ska jag och mina vänner regera. Så jag hoppas att vi ses på benchen i sommar, det är där jag finns, det är där jag kommer att leva.

Jag kommer då och då låta Mästerbloggaren prata i min blogg, han är en god vän till mig som har bloggat under en längre tid. Han vet allt om det här med att blogga och ska man fråga någon om bloggande är han rätt person att fråga. Han har en dold identitet vilken jag succesivt kommer att avslöja. Han kommer att lära mig och er konsten att blogga och tanken är att ni ska vara redo att ge er ut i den bloggande världen när detta är klart. Här är hans första ord.

Punkt 1: Lär dig handskas med kritik. Bloggosfären kryllar av missunnsamma kräk som inte vill annat än att se dig dingla i förödmjukelsens skeva galge. Som bloggare måste du vara en osårbar, en vattensprutad gås, en teflonman - annars är du förlorad.


Mästerbloggaren

Nu är det officiellt, jag har låtit folk börja läsa min blogg. Jag är lite rädd,  jag måste börja bära vapen nu. För tänk om jag gör någon upprörd, om jag kanske förstör någons liv. Då måste jag vara beredd på att den personen kanske hämnas mig, sen om polisen tar mig för att bära vapen säger jag väl att det är ett tjänstevapen, jag jobbar ju ändå som hjälte nu.

Sen om det skulle vara så att jag blir skjuten i ryggen eller liknande kommer jag att dö med värdighet. Jag kommer inte falla på knä och sen ner på mage på vanligt traditionellt vis, nej, jag kommer att avsluta livet med en pose i sann Saturday night fever-anda och sedan falla död ner på backen. Jag måste ju vara beredd på allt nu när jag börjat blogga liksom.



Jag, sekunden innan jag faller ner till backen och dör.

Jaja, är väl lika bra att fortsätta nu då. Skydda din hoj är ju inte ett så dåligt namn ändå. Känns dock lite jobbigt att blogga nu, som att jag ska få slut på tankar, lite som att skriva uppsats dygnet runt. Så lite ångest har jag väl, men misstaget är ju redan gjort. Jag får väl försöka.

Som ni säkert märkt på tidigare inlägg så var jag på en mindre fest hos min vän Johannes Andersson igår (japp, i min blogg hänger jag ut folk). Hur som helst kom jag på en ganska bra grejj under den festen. Jag är arbetslös, och ska man få ett arbete i lågkonjukturens dagar känns det som att man måste ha något speciellt eller kunna erbjuda någon tjänst som samhället verkligen behöver. Samhället behöver nämligen hjältar. Jag ska bli professionell hjälte. 

Enda problemet med att bli hjälte är ju att jag inte har några superkrafter, så jag kan ju inte ta mig till platsen så snabbt. Jag får helt enkelt försöka efter min bästa förmåga, antingen ta Saaben (permobilen), eller gå/springa om den inte går igång eller har slut på soppa. Sen har jag ju ingen superstyrka eller något sånt, så det är inte säkert att jag lyckas rädda den utsatte, men jag bör kunna förhindra åtminstånde ett brott per år, det är ju någonting i alla fall. Så om ni är i trubbel, skrik allt vad ni kan så kanske jag kommer till undsättning. Jag ska försöka vara ute på balkongen och lyssna så ofta jag kan. Ni måste självklart betala mig vare sig jag lyckas rädda er eller inte, det är för besväret helt enkelt. Jag måste ju kunna försörja mig. Så om ni är i fara, kom även ihåg att lägga en 50-lapp på platsen, så att jag får betalt även om jag inte hinner dit i tid. Jag menar, 50 spänn är ju inte dyrt för att kanske bli räddad, se det lite som att spela på lotto.

Förlåt att jag inte lägger av. Men jag måste bara få fråga mig en sak. Jag kom på mig själv med att läsa en fråga i Bodens lokaltidning nyss. "Vad ska du göra i påsk?" löd frågan. Jag läste noga igenom alla svaren, jag stannade även upp då jag märkte att jag missade ett ord.

Vad folk ska göra i påsk är ju inte alls intressant, men ändå läser jag det, noga. Maja Jonsson 7 år skulle och pimpla med sina kusiner i Gunnarsbyn. Fia Fredriksson skulle kanske (notera KANSKE) åka till Skellefteå och vara med sin pojkvän. Undrar om hon åkte, det får jag aldrig veta. Som en saga utan slut, men ändå läser jag det, noga. Känns som att jag har grävt för mycket i det här nu, det är ju trots allt bara en fråga i tidningen.

Får se om jag fortsätter skriva imorgon eller inte, godnatt.

Skydda din hoj är en blogg som jag, Per, nu äntligen skriver till er som har längtat, om någon ens bryr sig. Jag börjar nu skriva bloggen berusad, precis i samma berusade läge som jag började skriva min andra blogg "Pers värld" i. 

Min förra blogg tog sig aldrig längre än till det första inlägget, jag tror inte den finns fortfarande. Men jag hade ångest då jag vaknade upp dagen efter och kom på att jag hade startat en blogg. Vi får se om denna blogg tar sig längre än den förra, ni jag känner och står nära kommer säkert märka det eftersom jag gör det officiellt efter ca 5 inlägg.


Fan, jag kommer säkert inte ens vilja veta av det här imorgon.