skydda din hoj

Det blir lax till middag idag! Mumsfillibabba!



Lax låter lite som Laakso. Jag tycker att Laakso är bra, här är en bild av medlemmarna.

Här om dagen då jag vikarierade lite inom hemtjänsten tog jag mig friheten att kolla igenom inkorgen på min jobbtelefon. Där hittade jag ett ensamt sms, en liten hyllning till Michael Jackson, ett minne. Jag tyckte det var lite smått mystiskt och charmigt, man får som en bild av dessa människor i huvudet dansades i Uppsala på slutet av 80-talet. Jag minns nästan, fastän jag inte ens var där.

Hur som helst skrev jag av detta sms så ni också ska kunna ta del av den här fina lilla berättelsen. Jag vet inte riktigt om det bryter mot tystnadsplikten och jag bryr mig inte i det här fallet heller, vackra minnen som det här ska inte hållas gömda.

"Jag minns en efterfest i Uppsala hos en kille som sa att han hade en ny lp skiva med Michael Jackson. Bad. Jag minns att vi lyssnade på den om och om igen och dansade. Jag hade aldrig hört något sådant, det var helt nytt, fruktansvärt bra. Billy jean. Minns ni?"

Jag ber om ursäkt för att jag uppdaterar dåligt. Med det är dumt att spilla bort årets bästa tid på att skriva, det är därför man inte har skola på sommaren. På sommaren ska det inte skrivas, det ska levas för fulla muggar. Så jag säger som alla andra bloggare har sagt "Den här bloggen drar ner på tempot i juli månad".

Jag har glömt säga åt er som inte sett mig än att jag nu mer bär på ett par glasögon. Inga fönsterglas som många andra har, utan jag har ett riktigt synfel. Jag tänker inte börja förklara varför det är taskigt och respektlöst med fönsterglas eftersom att jag för det första tror att ni kan lista ut det själv. Sen har Gustav redan bloggat om det, så det skulle vara att stjäla ett bloggämne och då blir det ett jävla liv.

Jag ser hur som helst ganska smart ut i mina glasögon, och eftersom att jag såg ganska dum ut tidigare så väger det som upp det hela. Så nu ser jag faktiskt helt normal ut, tänka sig. Nu kanske ett bättre resultat på högskoleprovet väntar, kanske mer respekt från mina vänner, kanske en början på ett helt nytt liv. Allt tack vare mina alldelens nya glasögon.



En svettig bild på mitt nya jag, man skulle kunna spegla sig i pannan på mig. Det borde vara förbjudet att använda blixt på sommaren, fuck you Petrus.

Jag har en sak att erkänna. Igår kväll efter några öl så lät jag min vän Petrus tatuera mig på foten, Petrus har aldrig tatuerat någon förr. Många kan kanske tycka att det var dumt gjort och att jag har förstört en del av min kropp, men det tycker inte jag, det var en rolig grejj som kommer att fortsätta vara rolig för resten av mitt liv. Som ett bestående skämt litegrann, jag har ett skämt tatuerat på min fot helt enkelt.

Tatueringen är en liten streckgubbe vars ena ben är längre än det andra och den sitter mitt på foten. Men sånt kan man bortse ifrån, jag fick den ju ändå gratis. Jag valde just foten eftersom att det är en av delarna på kroppen som syns minst och jag kände inte för att tatuera mig under pungen. Jag tror den ska få hatt och käpp någon gång också, streckgubben alltså. Jag döper honom till Harry.

Jag vill ha kommentarer, era jävlar. Det är inte så kul att skriva en blogg där man inte får någon som helst feedback eller respons, så jag fortsätter inte förrän ni får tummen ur röven och skrapar ihop minst 3 kommentarer tillsammans. Mer än så kan man väl inte begära av er.

Jag är väldigt besviken måste jag säga, den som känner sig träffad får ta åt sig - som i skolan.

Jag sålde palt på kirunafestivalen i helgen förresten. Nog var det andra som gjorde det med mig också, men jag var den enda som stod där hela tiden. Så jag tar på mig äran för de fem plus vi fick i NSD för detta, bättre än både thaimat och oxfillé.

http://www.nsd.se/nyheter/kiruna/artikel.aspx?ArticleId=4719041

Om någon är i närheten när man nyser är det egentligen deras plikt att säga prosit. Men det inte många vet är att varje gång man tackar för denna frälsning så dör en tomte någonstans i världen. Tänk på det då ni visar er uppskattning för att någon säger prosit, tänk på att en hustomte, skogstomte, eller trädgårdstomte (inte en i porslin man har i trädgården, utan en livs levande liten typ med luva, måste en tomte ha luva förresten?) mister sitt liv på grund av er oaktsamma tacksamhet.

Men det ingen har tänkt på är att Jultomten faktiskt också kan dö, vi har bara haft tur att detta inte har inträffat ännu. Men fortsätter vi mycket längre med dessa galenskaper tror jag att Jultomtens död är ett faktum. Då kan jag ju inte få det där livet i lyx som jag varje år önskar mig av honom.

Imorgon åker jag till Kirunafestivalen och blir där till söndag. Jag ska inte vara ungdomlig och hålla på att "festa", jag ska servera palt, det är det vuxna människor gör. Knarka finns det ingen tid för, bara så ni vet.

När man har tråkigt är det en väldigt underhållande sysselsättning att använda sig av gamla goda sidan Face Transformer som nog är väldigt välkänd för vissa (http://morph.cs.st-andrews.ac.uk//Transformer/). Här kan man väldigt enkelt kolla hur man (enligt dem) kommer att se ut som gammal. Man får väl bara hoppas att man lever nog länge för att kunna se hur rätt de hade.

I mitt fall hoppas jag att de har fel eftersom att jag inte vill se ut som en gammal dömd pedofilgubbe vid namn Sven, det enda som saknas är en skylt i händerna sen ser bilden ut som en mugshot. Jag själv tror ju att jag blir en tjock gammal mysgubbe som håller händerna på magen då jag skrattar - som tomten. Men jag önskar att jag åldras med värdighet som typ George Clooney eller Sean Connery, men jag har nog för lite skäggväxt för det sistnämnda.



Deras teori om hur jag kommer att se ut om 50 år

När Hanna var liten brukade hon gå på konstiga Kristna möten, de kallade det för onsdagsträffen. Föräldrarna trodde väl i första hand att dessa små kvällsmöten var till för att barnen skulle få träffas och ha någonting att göra på kvällarna, men det pågick någonting annat bakom lyckta dörrar. Detta har kommit fram tack vare min flickväns goda minne.

Där fick de nämligen sitta och sjunga en massa konstiga kristna låtar om att Jesus lever än och att de är glada för detta och att han är deras bästa vän osv. Dessa tanter som kallade till de här sammakomsterna försökte helt enkelt tvinga på barnen en slags extrem kristen freaka jesus-tro.

De var inte dumma heller, för Hanna tycker än idag att det var "roligt" på träffarna, eftersom att de fick höra berättelser ur Bibeln med hjälp av filtfigurer. Men med hjälp av filtfigurer tror jag att man kan övertyga barn om att Hitler lever än och han är deras bästa vän också. Det gäller bara att barnen ska ha "roligt", och när föräldrarna hör att barnen har "roligt" så låter de självklart sina ungar få fortsätta gå till dessa hemska sammankomster. Droppen kom hur som helst då Hanna igår kväll sjöng en låt där de hejjade på Jesus, som man hejjar på ett fotbollslag eller hockeylag typ. Det var hemskt, jag fick en chock.

Nu har jag ätit sill och potatis till middag 2 dagar i rad, jag lever som en kung med andra ord. Sill är tamefan bland det godaste som finns. Jag tycker till och med att en ny restaurant bör startas, en som bara serverar olika sorters sill till färsk potatis. Jag skulle då gå och äta där varje dag, Sill i dill med potatis till skulle stället heta. Sill är lika viktigt för mig som pengar är för Joakim von anka, som knarket är för Pete Doherty - jag behöver helt enkelt den delikata fisken.

Nä, jag tror att jag kör på sill och potatis i 2 dagar till, sen 2 dagar efter det, och sen kanske i resten av mitt liv. Myrsloken lever ju bara på myror och termiter, varför skulle inte jag kunna leva på endast sill och potatis?



Sill och potäter.

Idag såg jag programmet Dom kallar oss artister med en av, enligt mig, Sveriges största poeter - Håkan Hellström. Jag blir så glad när jag hör Håkan tala, han gör det så fint och får verkligen en båtskrot att verka som ett paradis. Man blir lite kär, lite homosexuell. Skulle jag någon gång i mitt liv bli tvungen att ha en sexuell upplevelse med en man, så skulle det vara med Håkan Hellström.

Med de orden tänkte jag konstigt nog ge plats åt min nya följetong Poesi på högstadiet. Var inte för hårda, det var över 6 år sedan jag satt med penna i hand och skrev dessa texter. Jag visste ingenting om hur man skriver poesi och kan inte säga att jag vet mer nu heller. Egentligen vill jag inte ens visa de här gamla dikterna, om de nu ens kan kallas dikter, men vi minns ju vad Mästerbloggaren sa - var självutlämnande.

En diskussion med min lillasyster om inlägget Bli som jag då du blir stor:

Postat av: Emma
Jaha, så jag är bara nån jävla besvikelse för dig? Och du ska kalla dig storebror! Det finns bara ett ord för sånna som dig...och det är ondska!

Postat av: Per
Men en lillasyster har jag ju redan, man saknar sånt som man inte har, äsch, du fattar!

Postat av: Emma
Jaha, då vill jag väl också ha en lillebror då.

Det är lite synd att jag inte har någon lillebror då jag rensar garderoben och alla kläder som är för små eller som jag inte vill ha längre måste kastas. Idag var det till och med en hel del kläder som jag för alltid plockade ut ur min garderob.

Så jag tänkte så här, om det är någon som känner för det så får du komma hit, kolla igenom påsen med kläder, och kanske ta något plagg om det  faller dig i smaken. MEN, tar du något plagg kommer jag alltid att kalla dig "lillebror", det är dealen. Jag har alltid viljat ha en lillebror som jag kan lära saker, som kan se upp till mig och som jag kan slå på då jag är arg. Det är den behandlingen du kommer att få av mig. Gud vad jag hittar på finurliga saker ibland, vem ska bli min alldelens egna "lillebror"?

Ikväll återupptäckte jag en talang jag visade upp mycket i högstadiet. Jag brukade nämligen hoppa upp högt i luften och klappa ihop med fötterna. Precis som Skalleper i Ronja rövardotter då han ska göra sitt glädjeskutt och släpper väder. Jag har ju aldrig släppt väder när jag gör mitt skutt, men jag heter Per och kan göra samma trick. Gud har inte gett oss som heter Per speciellt mycket här i världen, vi kan inte spela något instrument, vi kanske inte är de smartaste, men glädjeskutt kan vi fan göra.



Jag då jag en gång i tiden gör mitt "glädjeskutt"

Idag var jag tuff. Jag hade fått parkeringsböter, så när jag såg detta kastade jag argt boten i backen och började gå iväg. Några sekunder senare vände jag, plockade upp den, gick hem och nu är den betald. Jag kan som inte skita i allt sådär utan jag tänker mer att de kommer skicka hem den några veckor senare och då kommer den bara vara dyrare av alla förseningsavgifter osv. Sen blir man ju bara extra jobb för de som har hand om allt det där, tar extra tid om man gör en rättsak av det, de har ju bättre saker att göra än att ta hand om en liten kille som jag. Man vill ju inte ställa till med något bråk, parkeringsvakten gör ju bara sitt jobb.

Jag var nog inte så tuff idag ändå, glöm att jag sa det.

Jag har glömt vad jag skulle skriva, hatar när man glömmer saker och inte kommer på det, det skulle vara något riktigt bra. Men nu är det glömt.

Jag får skriva om min nya följetong då helt enkelt. Många av er kanske tror att det skulle vara slut men den här bloggen när mästerbloggaren och jag har gått skilda vägar i vårat bloggäktenskap. Men det kan jag säga att det inte är.

Jag tror att alla minns att jag pratade om när jag hade ett litet intresse för poesi när jag var yngre. Här om dagen kom jag äntligen in på en sida på internet där jag brukade skriva dikter. Där fanns även sju av mina gamla alster, de är inga mästerverk, de är inga poetiskt korrekt skrivna dikter så som en limerick eller haiku, men de är väldigt fina och visar ganska djupt mellan raderna en ung Pers tankar. Ni kommer att få en ny dikt varje vecka i sju veckor, med början från nästa vecka! Nu jävlar har ni något att se fram emot!

Kom på vad jag skulle skriva om, att det var underligt då man ser tjocka människor som bara hänger med de tjocka. Som att de baserar sin vänskap på att den andre är tjock. Är den personalansvarige tjock på ett arbete finns det säkert mer tjocka på det arbetet än på ett arbete där personalansvarige är smal. Jag ska inte skriva mer, för det kan göra de tjocka sura. Jag har inget emot tjocka människor, men det är bara kul. Fast det kanske är så med allt, smal, ful, flintskallig, skillsmässobarn eller tarmproblem.

Nu kommer ögonblicket ni alla väntat på, jag tänker avslöja mästerbloggarens identitet. Han är en god vän till mig som har bloggat under en längre tid och har blivit en mästare på detta, där av mästerbloggaren.

Mästerbloggaren är min gode vän Gustaf Borsgård som jag lärde känna då jag flyttade till Umeå som vilsen yngling. Han tog mig under sina vingar och visade mig livet i dess bästa form. Vi hade en väldigt trevlig tid i Umeå, jag och Gustaf. Vi sjöng, nästan skrek ut Håkan Hellström på broarna, sjöng ut hans texter som om det vore våra sista ord. Vi roade oss på brännbollsyran, bevittnade lidande då en man bröt armen och upplevde både kärlek, sorg och glädje. Min blogg är väldigt inspirerad av Gustafs blogg, och jag saknar tiderna då vi brukade skratta tillsammans, gråta tillsammans och vandra tillsammans genom Umeå. Varje gång jag nu mer är i björkarnas stad kan jag tycka mig höra min och Gustafs stämma eka mellan husen, sjungades för sent för edelweiss.

Här är mästerbloggarens sista ord till er alla:

Ha roligt! Minns väl att fundamentet till varje lyckad blogg är uppmärksamhet och intresse. Och - håll särskilt i intresse -  jag älskar er. Var ni än är, vilka ni än är - jag älskar er.



http://kryddhyllan.blogspot.com/